I Knew I Knew You - Min blogg om min vardag

Jag läste i natt ut boken Sputnikälskling, skriven av Haruki Murakami. Utgiven i svergie 2008. Orginaltitel Supuutoniku no koibito.

Boken handlar om Läraren K. Han närmsta vän och största kärlek här i livet är Sumire. Sumire i sin tur har aldrig haft förmågan att bli kär. Men en dag blir hon kär, hon blir kär i Myu. Myu är en framgångsrik affärskvinna som erbjuer Sumire ett jobb. En söndagsnatt får K ett samtal från Myu som befinner sig på en grekisk ö. Sumire är helt försvunnen och Muy har ingen aning om vart hon har tagit vägen!

Boken var ganska jobbig att läsa. Väldigt tung vissa gånger faktiskt. Ibland var den helt olidlig att läsa pga alla författar namn och artist namn som Haruki nämner i vissa dialoger. Många långa Monologer var också jobbiga att läsa. Trots detta var det en trevlig bok att läsa. Det var ingen sensation men den var trevlig.

citat!
"Jag drömmer. Ibland tycker jag att det är det enda rätta jag kan göra. Att drömma och leva i drömmarnas värld - som Sumire hade skrivit. Men det varar inte länge. Förr eller senare kommer alltid uppvaknandet och griper tag i mig.
Jag vaknar klockan tre på natten, tänder ljuset, sätter mig upp och tittar på telefonen bredvid sängen. Och så ser jag framför mig Sumire som står i telefonkiosken, tänder en cigarett och slår mitt nummer. Hennes hår är rufsgit, och hon har på sig en för stor, fiskbensmönstrad herrjacka och omaka strumpor. Hon rynkar pannan och sätter ibland röken i halsen. Det tar tid för henne att knappa in hela numret rätt. Men hon har huvudet fullt av saker som hon måste prata med mig om. Hon kanske kommer att prata hela natten utan att få sagt allt. Om skillnaden mellan en symbol och ett tecken till exempel. Telefonen ser ut att ringa när som helst. Men det ringer inte. Jag ligger kvar och tittar i all evighet på den tysta telefonen."

Boken är väldigt virrig i början och hoppar mellan olika personer och olika tidpunkter. Men på något sätt lyckas man ändå hänga med. Jag kommer inte läsa den igen, men den var helt klart läsvärd. Jag tror heller inte att jag kommer läsa något annat med Haruki Murakami, hans sätt att skriva tilltalade inte riktigt mig. Det var för lite känslor. Det är klart att det fanns en känsla i boken, men han beskriver inte känslorna. Han beskriver dock miljöer och personer väldigt bra.