Saknad
Jag kan inte med ord beskriva hur ont det gör. Men jag antar att det är så livet är. Man utvecklas och förändras och man glider ifrån varandra. Men samtidigt kan jag inte sluta undra om det är hos mig felet ligger. Är jag inte den samma? Nej det är jag självklart inte. Jag har ändrats, jag har utvecklats. Min vardag ser lite annorlunda ut nu än vad den gjorde då. Jag har ett eget hushåll, jag har en liten "familj" att tänka på. Jag måste jobba för att få ihop pengar så jag kan betala mina räkningar och för att klara vardagen. Jag har inte samma behov av att vara ute och festa och supa skallen av mig som jag hade tidigare. Jag trivs bra med att umgås med min familj och ta det lugnt på helgerna. "Jag har blivit äldre, saknar glöd, det rår jag inte för". Men betyder jag ingenting för er längre? Betyder våra minnen och upptåg ingenting? Vad har hänt? Jag förstår inte. Är det något jag gör fel? Är det något i mitt sätt att vara som inte lever upp till dina förväntningar av den jag brukade vara? Och du. Du. ... Du... Det finns inga ord. Det finns ingenting jag kan säga som ger ord till mina känslor. Du är så saknad. Dom andra kan jag leva itan men dig. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig. En låt, en tanke, något jag säger. Jag klarar inte av att säga vissa fraser längre för jag har hört dig säga dom.
Jag har i alla fall min man, jag har i alla fall en underbar kusin som jag alltid kan luta mig mot. Jag mår inte bra just nu. Jag har så många tankar och funderingar. Jag förväntar mig inte att ni ska veta vilka ni är. Och jag orkar inte ta den här diskussionen med er för jag vill inte låta som en krävande jobbig människa. Men det gör ont att folk jag brikade säga stod mig närmast inte ägnar mig en tanke längre. Inte ens 2 minuter för att fråga "hur är det med dig?". Jag känner mig ensam och oerhört övergiven.
