I'm in the basement baby, drop on by
HAHAHAHA!!!!! HAHAHAHAHA!!!!!! RISIFRUTTIREKLAMEN!!!! Åh snälla ge mig Magnus Samuelsson. Åh nu vart jag ju glad en lång stund.
Idag har jag faktiskt shoppat lite, mest på indiska. Älska den affären alltså. Jag har köpt nya sjukt snygga gardiner, tre ljuslyktor i olika färger och storlekar som ska vara ute på balkongen, samt ett blockljus till den stora lyktan. Nicklas och jag delade helt av. Han köpte en gardin och tvy lyktor (som sammanlagt blev lika mycket som den stora) och jag köpte den stora ljuslyktan, andra gardinen och blockljuset. Fairtrade ^^ Den införskaffade jag mig en sådan där magmuskelarbetare. En sådan som jobbar med EMS och tränar musklerna. Jag har redan gått ner i vikt, ändrat min kost en del, jag motionerar faktiskt bra med Chickey men tack vare mina ryggproblem får jag så ont i ryggen av att göra situps. Så jag fuskar bara lite ^^ Nicklas ska lägga hälften 8). Nicklas köpte en HDMI kabel till XBoxet. På tal om det, så drömde jag och ett spel jag håller på att spela härom natten. Assassins Creed är riktig kärlek.
Jag tror nog allt att den kvinnliga progamledaren i let's dance har gått upp i vikt.
I natt somnade jag arg. Jag låg kunde inte sluta hålla takten på mina andetag. En två tre fyr, andas in.. andas ut. En två tre fyr... Detta irriterade skiten ur mig så jag började tänka på den underbara konserten Claes bjöd mig på (ja jag är långsökt men poängen kommer), vilket i sin tur fick mig att tänka på Mannen i den vita hatten. Asså, på RIKTIGT! Den låten stämmer in på Ljungby och min "ungdom" där (om man som ung får uttrycka sig så).
"Minns du vår blodsed, våran lag? Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad.
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt."
jaa... Jag tänker inte sitta här och klaga över hur synd det har varit om mig. det har jag gjort tillräckligt. Däremot tänker jag faktiskt... ja... skriva av mig om mitt förakt och mitt hat gentemot den äckliga vidriga hålan!!!
Hur i helvete kan man välja att bo kvar där? Vad finns det som lockar? Vad finns det för tjusning med att ha vänner, när allt går ut på att man ska ha vänner med så hög status som möjligt, och på så sätt få så hög status som möjligt själv. Ni är bara så rädda för att lämna eran trygga bubbla, för om ni kom ut i riktiga världen skulle ni inte vara värda ett piss! inte ett dugg! inte mer än mina bajskorvar som simmar runt i avloppssystemet! Jag säger inte att det inte förekommer statusrivalitet, eller vad man ska kalla det, i större städer. Men finns det fler människor, så får man plats någonstans. Passar man inte in i Tumba, kanske man passar som handen i handsken i Vårsta. Jag påstår inte att Stockholm är problemfritt, men jag påstår att småstäder är GRÄSLIGA!!!
Jag är så sjukt lycklig över att jag inte vet hur min granne ser ut, jag tycker om att jag kan gå ut i mina lodiskläder, eller varför inte vara pimpad som fan till fest, utan att grannen kikar ut genom fönstret och säger till gubben "titta där går den där unga kvinnan igen. Undrar om hon knarkar". Visst förekommer det skvaller och skitsnack i stora städer, men här har jag i alla fall min INTIGRITET! En intigritet jag aldrig känt av tidigare. Jag kan vara vem fan jag vill här. Jag kan vara Lovisa!
Jag förstår inte hur man kan välja att bo kvar i en stad som bara dryper av skitsnack och intriglusta. jag förstår inte hur man kan välja att bo kvar, hela sitt liv, i en stad som är så ingången i sin gemensamma deprission att tiden står stilla. inget utvecklas. Garvaren kommer alltid vara ful som stryk, utelivet kommer aldrig bli bättre, mina "vänners" barn kommer mobba och hacka på någon stackare för att han/hon inte passar in. Jag är så stolt över mig själv, jag är så lycklig över att jag har tagit mig därifrån. Jag längtar hem, ja. Men jag längtar aldrig till Ljungby. Så fort jag passerar Ljungby-stad skylten, växer jag. jag är så jävla mycket bättre än vad ni små trångsynta skitstövlar är! Jag är större än er alla TILLSAMMANS! Jag kommer få allt jag vill ha och jag hoppas att ERA barn blir mobbade, deprimerade och vill ta livet av sig. OCH LYCKAS!!!!!!
Jag måste bara göra en sak klart för er, detta gäller självklart inte alla. Jag är tacksam över några ytterst få personer i den staden, jag kan räkna dom på mina fem fingrar.
jag känner väl att det här blev ett väldigt hatfullt blogginlägg. Men det var dessa tankar som jag somnade till inatt. Jag måste faktiskt erkänna att jag sov fruktansvärt gott med bilder i huvudet som vi kanske inte ska gå närmre på.
Jag är i alla fall glad idag. En aning trött eftersom jag har jobbat dagtid idag. Om någon känner sig manad, får denne någon jättegärna komma hit med lite chocklad ^^
Piss och kräm
Idag har jag faktiskt shoppat lite, mest på indiska. Älska den affären alltså. Jag har köpt nya sjukt snygga gardiner, tre ljuslyktor i olika färger och storlekar som ska vara ute på balkongen, samt ett blockljus till den stora lyktan. Nicklas och jag delade helt av. Han köpte en gardin och tvy lyktor (som sammanlagt blev lika mycket som den stora) och jag köpte den stora ljuslyktan, andra gardinen och blockljuset. Fairtrade ^^ Den införskaffade jag mig en sådan där magmuskelarbetare. En sådan som jobbar med EMS och tränar musklerna. Jag har redan gått ner i vikt, ändrat min kost en del, jag motionerar faktiskt bra med Chickey men tack vare mina ryggproblem får jag så ont i ryggen av att göra situps. Så jag fuskar bara lite ^^ Nicklas ska lägga hälften 8). Nicklas köpte en HDMI kabel till XBoxet. På tal om det, så drömde jag och ett spel jag håller på att spela härom natten. Assassins Creed är riktig kärlek.
Jag tror nog allt att den kvinnliga progamledaren i let's dance har gått upp i vikt.
I natt somnade jag arg. Jag låg kunde inte sluta hålla takten på mina andetag. En två tre fyr, andas in.. andas ut. En två tre fyr... Detta irriterade skiten ur mig så jag började tänka på den underbara konserten Claes bjöd mig på (ja jag är långsökt men poängen kommer), vilket i sin tur fick mig att tänka på Mannen i den vita hatten. Asså, på RIKTIGT! Den låten stämmer in på Ljungby och min "ungdom" där (om man som ung får uttrycka sig så).
"Minns du vår blodsed, våran lag? Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad.
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt."
jaa... Jag tänker inte sitta här och klaga över hur synd det har varit om mig. det har jag gjort tillräckligt. Däremot tänker jag faktiskt... ja... skriva av mig om mitt förakt och mitt hat gentemot den äckliga vidriga hålan!!!
Hur i helvete kan man välja att bo kvar där? Vad finns det som lockar? Vad finns det för tjusning med att ha vänner, när allt går ut på att man ska ha vänner med så hög status som möjligt, och på så sätt få så hög status som möjligt själv. Ni är bara så rädda för att lämna eran trygga bubbla, för om ni kom ut i riktiga världen skulle ni inte vara värda ett piss! inte ett dugg! inte mer än mina bajskorvar som simmar runt i avloppssystemet! Jag säger inte att det inte förekommer statusrivalitet, eller vad man ska kalla det, i större städer. Men finns det fler människor, så får man plats någonstans. Passar man inte in i Tumba, kanske man passar som handen i handsken i Vårsta. Jag påstår inte att Stockholm är problemfritt, men jag påstår att småstäder är GRÄSLIGA!!!
Jag är så sjukt lycklig över att jag inte vet hur min granne ser ut, jag tycker om att jag kan gå ut i mina lodiskläder, eller varför inte vara pimpad som fan till fest, utan att grannen kikar ut genom fönstret och säger till gubben "titta där går den där unga kvinnan igen. Undrar om hon knarkar". Visst förekommer det skvaller och skitsnack i stora städer, men här har jag i alla fall min INTIGRITET! En intigritet jag aldrig känt av tidigare. Jag kan vara vem fan jag vill här. Jag kan vara Lovisa!
Jag förstår inte hur man kan välja att bo kvar i en stad som bara dryper av skitsnack och intriglusta. jag förstår inte hur man kan välja att bo kvar, hela sitt liv, i en stad som är så ingången i sin gemensamma deprission att tiden står stilla. inget utvecklas. Garvaren kommer alltid vara ful som stryk, utelivet kommer aldrig bli bättre, mina "vänners" barn kommer mobba och hacka på någon stackare för att han/hon inte passar in. Jag är så stolt över mig själv, jag är så lycklig över att jag har tagit mig därifrån. Jag längtar hem, ja. Men jag längtar aldrig till Ljungby. Så fort jag passerar Ljungby-stad skylten, växer jag. jag är så jävla mycket bättre än vad ni små trångsynta skitstövlar är! Jag är större än er alla TILLSAMMANS! Jag kommer få allt jag vill ha och jag hoppas att ERA barn blir mobbade, deprimerade och vill ta livet av sig. OCH LYCKAS!!!!!!
Jag måste bara göra en sak klart för er, detta gäller självklart inte alla. Jag är tacksam över några ytterst få personer i den staden, jag kan räkna dom på mina fem fingrar.
jag känner väl att det här blev ett väldigt hatfullt blogginlägg. Men det var dessa tankar som jag somnade till inatt. Jag måste faktiskt erkänna att jag sov fruktansvärt gott med bilder i huvudet som vi kanske inte ska gå närmre på.
Jag är i alla fall glad idag. En aning trött eftersom jag har jobbat dagtid idag. Om någon känner sig manad, får denne någon jättegärna komma hit med lite chocklad ^^
Piss och kräm
OMFG?
Igårkväll rasade handfatet ner. Jag skulle ta lite stöd för att nå min ansiktskräm på badrumshyllan och då, KRASCH! Jag blev jättachockad och började gråta. Handfatet lutade sig mot toastolen som sprack. Min rara lilla älskling skulle känna efter om det var sprucket. Smart gjort. Han skar sig på porslinet och blödde jättemycket, som man ju oftast gör när man skär sig i fingertoppen. Idag har rått kalabalik i mitt huvud. Gubbarna var försenade och jag är gruvligt försenad till jobbet. Men men. Vad fan ska man göra?
I wanna see you dance again
Fan asså... Våren är fin, men jag har svårt att njuta av den. Jag blir deprimerad på våren. Eller är deprimerad verkligen rätt ord? ... Jo det är det nog. Jag har inte lust med någonting. Allt känns som tunga måsten, lägenheten förfaller, jag har tappat sexlusten, jag vill bara ligga under täcket och läsa. Läsa och sova bort alla dagar. Då är det väldigt skönt att ha hunden. Jag måste gå upp och gå ut med henne.
Med våren medföljer även alla dessa måsten. Man måste vara glad över att våren är här, man måste vara glad över att det börjar bli varmare igen, man måste vara ute mycket när solen skiner. MEN TÄNK OM JAG INTE VILL DÅ?!
-suck-
Nej det här med våren är inte riktigt min grej. Visst blir jag glad över att fåglarna har börjat kvittra, jag är jätteglad över att solen verkligen värmer, jag är glad över att denna jävla snön försvinner, men jag tycker bättre om hösten. Jag gillar att se färgerna skifta. Jag gillar luften. Man har rätt att tända massor av ljus och krypa upp i soffan med mannen man älskar. Den rätten har man inte nu. Nu ska man vara så äckligt aktiv och glad. Nej... Jag vill inte.
En annan bidragande faktor till att jag har en svacka just nu är det faktum att jag faktiskt börjar bli vuxen. Jag vill inte vara vuxen... Fan nu börjar jag lipa igen! Ta dig samman!
Jag vill vara liten igen... jag vill inte behöva bekymra mig om räkningar, jag vill inte behöva bekymra mig om ekonomin. Jag vill att en hundralapp ska vara oändligt mycket pengar. Jag vill att livet ska vara lätt igen. Jag går omkring och har en molande ångest i bröstet som bara vägrar försvinna. Mina sömnproblem består, även om de börjar bli hanterliga nu. En sak som är säker, är i alla fall att jag har världens mest underbara, tålmodigaste, förstående man. Tack för att du lyssnar och försöker hjälpa
Trots min ganska jobbiga svacka just nu, så finns det saker som lyser upp och gör mig hemskt lycklig. Nicklas är en av dom. Men Chcikey gör otroligt mycket, tack mamma som lyssnar många gånger, tack claes för en upplevelse jag kommer leva på hur länge som helst, tack Jossan som alltid peppar mig.
Igår gjorde jag i alla fall en RIKTIG hjälte insats! Jag tog en promenad med Chickey ner till Tumba för att möta tidigare nämna man. Jag kom lite tidigare än vad som var planerat och han kom en aning senare än vad som var planerat och unde tiden jag står där och väntar stöter jag på en sådan söt liten tant. Hon står och väntar på sin färdtjänstbil. Och vips så dyker en färdtjänst buss upp, men chauffören avvisade henne och sa "Nej det är inte dig jag ska ta"
"Men kan du inte hjälpa mig" sa den gamla damen "Jag har stårr här och väntat sedan 15.55 och bussen har inte kommit än..."
"Nej. Det är inte dig jag ska ta." svarade chauffören igen och gick in för att hämta sin kund.
Jag kände att jag bara kunde inte stå där och se detta ske! Så jag gick fram till den gamla damen, som var nära gråten, och undrade om hon behövde hjälp. Om hon ville att jag skulle ringa till färdtjänst så skulle jag göra det.
"Vill du verkligen göra det?" frågade hon och jag såg hoppet i hennes ögon. Vad säger man då? N ej jag bara skojade! HAHA!!! Nej... jag fick hennes färdtjänst kort, där kundnumret står som är nödvändigt när man ringer dom, och så ringde jag till färdtjänst. Förklarade att jag hade hittat kund nummer bla bla och att hennes buss inte dykt upp. Mannen jag fick prata med hette Niclas och han blev helt förfärad! Han fixade en taxi fort som fan.
"Den ska komma om fem minuter. Väntar du där med henne?" undrade han och lät faktiskt uppriktigt ledsen.
"Jag väntar så länge det behövs" sa jag och tänkte att om Nicklas ville gå hem så kunde han göra det.
Som tur var kom det faktiskt en taxi efter 5 minuter 8)
Jag förstår inte hur man som utomstående bara kan ignorera en sådan sak?! Nej. Jag kände mig tvungen att ingripa och hjälpa den gamla damen hem. Hon var jättesöt. Jag hörde aldrig riktigt vad hon sa, men jag nickade och log mot henne och när hon satte sig i taxin såg hon faktiskt glad ut. Det gjorde mig ganska glad också faktiskt.
Med våren medföljer även alla dessa måsten. Man måste vara glad över att våren är här, man måste vara glad över att det börjar bli varmare igen, man måste vara ute mycket när solen skiner. MEN TÄNK OM JAG INTE VILL DÅ?!
-suck-
Nej det här med våren är inte riktigt min grej. Visst blir jag glad över att fåglarna har börjat kvittra, jag är jätteglad över att solen verkligen värmer, jag är glad över att denna jävla snön försvinner, men jag tycker bättre om hösten. Jag gillar att se färgerna skifta. Jag gillar luften. Man har rätt att tända massor av ljus och krypa upp i soffan med mannen man älskar. Den rätten har man inte nu. Nu ska man vara så äckligt aktiv och glad. Nej... Jag vill inte.
En annan bidragande faktor till att jag har en svacka just nu är det faktum att jag faktiskt börjar bli vuxen. Jag vill inte vara vuxen... Fan nu börjar jag lipa igen! Ta dig samman!
Jag vill vara liten igen... jag vill inte behöva bekymra mig om räkningar, jag vill inte behöva bekymra mig om ekonomin. Jag vill att en hundralapp ska vara oändligt mycket pengar. Jag vill att livet ska vara lätt igen. Jag går omkring och har en molande ångest i bröstet som bara vägrar försvinna. Mina sömnproblem består, även om de börjar bli hanterliga nu. En sak som är säker, är i alla fall att jag har världens mest underbara, tålmodigaste, förstående man. Tack för att du lyssnar och försöker hjälpa
Trots min ganska jobbiga svacka just nu, så finns det saker som lyser upp och gör mig hemskt lycklig. Nicklas är en av dom. Men Chcikey gör otroligt mycket, tack mamma som lyssnar många gånger, tack claes för en upplevelse jag kommer leva på hur länge som helst, tack Jossan som alltid peppar mig.
Igår gjorde jag i alla fall en RIKTIG hjälte insats! Jag tog en promenad med Chickey ner till Tumba för att möta tidigare nämna man. Jag kom lite tidigare än vad som var planerat och han kom en aning senare än vad som var planerat och unde tiden jag står där och väntar stöter jag på en sådan söt liten tant. Hon står och väntar på sin färdtjänstbil. Och vips så dyker en färdtjänst buss upp, men chauffören avvisade henne och sa "Nej det är inte dig jag ska ta"
"Men kan du inte hjälpa mig" sa den gamla damen "Jag har stårr här och väntat sedan 15.55 och bussen har inte kommit än..."
"Nej. Det är inte dig jag ska ta." svarade chauffören igen och gick in för att hämta sin kund.
Jag kände att jag bara kunde inte stå där och se detta ske! Så jag gick fram till den gamla damen, som var nära gråten, och undrade om hon behövde hjälp. Om hon ville att jag skulle ringa till färdtjänst så skulle jag göra det.
"Vill du verkligen göra det?" frågade hon och jag såg hoppet i hennes ögon. Vad säger man då? N ej jag bara skojade! HAHA!!! Nej... jag fick hennes färdtjänst kort, där kundnumret står som är nödvändigt när man ringer dom, och så ringde jag till färdtjänst. Förklarade att jag hade hittat kund nummer bla bla och att hennes buss inte dykt upp. Mannen jag fick prata med hette Niclas och han blev helt förfärad! Han fixade en taxi fort som fan.
"Den ska komma om fem minuter. Väntar du där med henne?" undrade han och lät faktiskt uppriktigt ledsen.
"Jag väntar så länge det behövs" sa jag och tänkte att om Nicklas ville gå hem så kunde han göra det.
Som tur var kom det faktiskt en taxi efter 5 minuter 8)
Jag förstår inte hur man som utomstående bara kan ignorera en sådan sak?! Nej. Jag kände mig tvungen att ingripa och hjälpa den gamla damen hem. Hon var jättesöt. Jag hörde aldrig riktigt vad hon sa, men jag nickade och log mot henne och när hon satte sig i taxin såg hon faktiskt glad ut. Det gjorde mig ganska glad också faktiskt.
OMG! JAG HAR SETT KENT!
Lördagen den 13e mars satte jag mig på tåget ner till Malmö för att träffa min familj och för att se kent. Kom fram till Malmö syd 20.01. Mötte min bror och vi åkte till lägenheten i Bunkeflo. Vi satt hela kvällen och lyssnade på musik, tittade på tv och pratade. Det var hur mysigt som helst.
Söndagen kom och vi åkte till Frans, där mamma var med min lilla gris! Äntligen har jag fått hem henne <3 Vi tog en promenad i skogen med djuren och med per. Efter maten åkte vi tillbaka till stan och gjorde oss i ordning. Klockan närmade sig 20.00 och vi gick till Malmö Arena.
Väl där, började jag inse att jag faktiskt skulle få se mitt stora favorit band live. Joakim skulle stå ett tiotal meter framför mig. Jag började hyperventilera och studsa runt som en annan idiot. Till slut (efter förbandet), släcktes lokalen, min puls skenade iväg och jag skakade. De kliver på scen och jag skrek, jag grät, jag skakade, jag hyperventilerade. Det var så mäktigt. Min puls synkroniserade sig till den sjukt grymma basen och allt var som en dröm. En fantastisk blandning av gamla och nya låtar. Det var helt otroligt bra! Ljussättningen var grym, ljudet var perfekt, stämningen bland publiken var underbar.
Jag tog kort som en annan dåre, men tillslut orkade jag inte ta mer kort utan stod bara och njöt av musiken och min brors fantastiska sällskap. De avslutade med "Mannen i den vita hatten". Jag och Claes sjöng tillsammans "Där går pojken jag aldrig kände, som gick på gator jag aldrig såg. som tänkte tankar jag aldrig tänkte under ett tunt och flygit hår. Och alla känslor slog och sprängde hela vardagen full med hål. I en tid då inget hände, i en stad som alltid sov" och jag grät. Alla känslor jag känt när jag hört den låten kom upp till ytan igen och plötsligt var det bara jag, kent, och claes. Plötsligt exploderade det ut röda små pappersduvor ut över publiken. DET VAR SÅ VACKERT!!
TACK Claes för att du bjöd mig på det här. Det är en av mitt liv bästa upplevelser! Tack tack tack!
På måndagen åkte jag hem, med min lilla gris. Hon sov hela tågresan och tyckte att det var ganska skönt att ligga på golvet lite halvt under mitt säte. När vi kom fram till centralen fick hon syn på Nicklas och hon blev hyperglad! När vi väl gick uppför backen här hemma så sprang hon runt och luktade och viftade på svasen. Hon rusade in i hissen och viftade på svansen hela tiden.
När hon väl kom in i lägenheten så sprang hon fram till sin haj och skulle busa! Jag blev så glad över att se henne så glad över att vara hemma. Hon åt och drack och bara var lycklig över att få vara hemma igen.
Claes hade gett henne en godis boll, som hon tog med sin IN i Nicklas jobbarbyxor och åt upp, så igår hade han hundgodis i byxorna hela dagen xD
En sak som jag är lite fundersam över, är att chickey lärt sig att öppna dörren?! SAY WHAT?! Jaja. Ska undersöka saken närmre i natt
Söndagen kom och vi åkte till Frans, där mamma var med min lilla gris! Äntligen har jag fått hem henne <3 Vi tog en promenad i skogen med djuren och med per. Efter maten åkte vi tillbaka till stan och gjorde oss i ordning. Klockan närmade sig 20.00 och vi gick till Malmö Arena.
Väl där, började jag inse att jag faktiskt skulle få se mitt stora favorit band live. Joakim skulle stå ett tiotal meter framför mig. Jag började hyperventilera och studsa runt som en annan idiot. Till slut (efter förbandet), släcktes lokalen, min puls skenade iväg och jag skakade. De kliver på scen och jag skrek, jag grät, jag skakade, jag hyperventilerade. Det var så mäktigt. Min puls synkroniserade sig till den sjukt grymma basen och allt var som en dröm. En fantastisk blandning av gamla och nya låtar. Det var helt otroligt bra! Ljussättningen var grym, ljudet var perfekt, stämningen bland publiken var underbar.
Jag tog kort som en annan dåre, men tillslut orkade jag inte ta mer kort utan stod bara och njöt av musiken och min brors fantastiska sällskap. De avslutade med "Mannen i den vita hatten". Jag och Claes sjöng tillsammans "Där går pojken jag aldrig kände, som gick på gator jag aldrig såg. som tänkte tankar jag aldrig tänkte under ett tunt och flygit hår. Och alla känslor slog och sprängde hela vardagen full med hål. I en tid då inget hände, i en stad som alltid sov" och jag grät. Alla känslor jag känt när jag hört den låten kom upp till ytan igen och plötsligt var det bara jag, kent, och claes. Plötsligt exploderade det ut röda små pappersduvor ut över publiken. DET VAR SÅ VACKERT!!
TACK Claes för att du bjöd mig på det här. Det är en av mitt liv bästa upplevelser! Tack tack tack!
På måndagen åkte jag hem, med min lilla gris. Hon sov hela tågresan och tyckte att det var ganska skönt att ligga på golvet lite halvt under mitt säte. När vi kom fram till centralen fick hon syn på Nicklas och hon blev hyperglad! När vi väl gick uppför backen här hemma så sprang hon runt och luktade och viftade på svasen. Hon rusade in i hissen och viftade på svansen hela tiden.
När hon väl kom in i lägenheten så sprang hon fram till sin haj och skulle busa! Jag blev så glad över att se henne så glad över att vara hemma. Hon åt och drack och bara var lycklig över att få vara hemma igen.
Claes hade gett henne en godis boll, som hon tog med sin IN i Nicklas jobbarbyxor och åt upp, så igår hade han hundgodis i byxorna hela dagen xD
En sak som jag är lite fundersam över, är att chickey lärt sig att öppna dörren?! SAY WHAT?! Jaja. Ska undersöka saken närmre i natt
Fredagsmys?
Min näsa rinner, mitt huvud värker och jag känner mig allt annat än mysig! Jag har ont i ryggen och jag vill faktiskt bara lägga mig under täcket och läsa min bok! SATANS JÄVLAR! Jävla näsa åt helvete.
Idag har jag köpte ett par ursnygga skor! Jag har inte rört mina sparpengar och summan bara växer tack vare autoavdraget som drar 150:- sista varje månad. Så nu har jag 6370 spänn på sparkontot. 3000 räknas inte riktigt eftersom det är matpegnar. Men jag är jävligt stolt ändå.
Jag vet inte vem som kommer läsa det här. För min blogg börjar dö ut precis som bloggen innan den och bloggen innan den. Anus
Idag har jag köpte ett par ursnygga skor! Jag har inte rört mina sparpengar och summan bara växer tack vare autoavdraget som drar 150:- sista varje månad. Så nu har jag 6370 spänn på sparkontot. 3000 räknas inte riktigt eftersom det är matpegnar. Men jag är jävligt stolt ändå.
Jag vet inte vem som kommer läsa det här. För min blogg börjar dö ut precis som bloggen innan den och bloggen innan den. Anus
